Hoppa till sidans innehåll

Reseberättelse Jukola 2009


Dramaturgisk reseskildring

 

Det var en gång – inte allt för långt tillbaka i tiden – en sen Skåneeftermiddag i landet Svenmark. Gud grät floder från ovan och varje Herr Medelsvensson hade gjort sig redo för en mysig hemmakväll med Oldsberg, godis och regnsmatter.

Det fanns dock en liten grupp som inte ville böja sig för denna djupt vedertagna sedvänja. Ifall himlen nu hade öppnats sig över Svenmark, var det då inte bättre att fly (lämna landet) än att illa fäkta (stanna hemma med Oldsberg)? Med en plastpåserik packning samlades det lilla sällskapet på den lokala tågstationen för att bege sig mot huvudstadens flygplats – mot friheten.

Det skulle dock snart visa sig att landsflykt inte var så enkelt som det först verkat…

 

Den första käppen i vårt hjul infann sig på flygplatsen, där det utvalda planet visade sig vara ca 40 minuter försenat p.g.a. Gudsvrede, i folkmun även kallat ”dåligt väder”. (Eller för vissa icke-flygrutinerade kom första käppen redan vid en avigt inställd incheckningsautomat och en packning som var ”odd-size”). Hinder till trots fick vi i alla fall tillslut borda flygfarkosten och kunde äntligen lätta från asfaltbanan. Väl uppe i skyarna slog tröttheten sitt första slag mot vårt sällskap och några snarkade sig igenom denna resetapp.

Både landning och baggageutlämning gick sedan vägen och vi kunde kvickt ta av mot närmaste hyrbilsgarage. Efter ett flertal obligatoriska smällar med bakluckan var det raka vägen (inte spikraka men…) mot staden Mikkeli, där ryktet sade att det hade satts upp fanns tillfälliga flyktingbostäder.

Vilken tur man kan ha! De lokala parkeringsvartijarna hade inte gett upp sin kall, utan stod 02.30 fortfarande kvar på sina poster, och visade oss vänligt in på en parkering lagom (hm…) långt från TC. En sista vandring mot målet väntade. Militärer och gryning (eller ”skymning” som det heter i utlandet) hälsade oss på tävlingsplatsen, myggen däremot hoppade över artighetsfraserna och gick direkt kroppskontakt. Tiden från intagandet av horisontell kroppsposition till sömn var mycket kort.

Vi vaknade till en jämntjock ljudgröt av den nationella dialekten, vilken strömmade mot oss från en oentusiastiskt speakertribun. ”God morgon nya sköna dag” och ”Morgonstund har guld i mun” var givetvis de först två ordspråken som kom till sinnes. En fraktions av vårt sällskap gav oss tidigt iväg på jakt efter frukost och återvände segervissa med ett tallrik puuro och en glimt av något med ens välbekant och okänt (Görans tvillingbror). Huvuddelen av samtalen denna förmiddag kretsade kring tre ting: värmen, den otillsatta platsen i herrlaget och bristen på toaletter. På en av dessa tre punkter kom lyckligtvis Gert Nielsen (en annan flykting från hemlandet) till räddningen.

Venlakavlen drog igång 15.00 med undertecknad på startsträckan (tillsammans si sådär niohundrasjuttiosju andra). Skönt att slippa känna sig ensam i skogen. Alla i laget (Sanna, Carin, Hanna, Anna O) gick relativt rent på banorna, då det rika stignätet förhindrade alltför svår orientering. Det enda som egentligen behövde slipning (och det en rejäl sådan) var vår emitteknik. Anna O tog oss i maali på en hedrande 144:e plats och vi klarade därmed vår modifierade målsättning på topp 150. Anna S, på samma sträcka, tog istället i mål ett Lidingö lag (dock iförd Lunddress) efter att ha ”dragit sitt strå till Jukolastacken” genom att hjälpa några vilsna finnar på vägen.

Damlaget 2009

 

Resterande tid, fram till herrstarten, uppfylldes av schtekning i solen, toalettköer och vila i ett upp-cabbat militärtält. Det var ett minst sagt utslaget sällskap som hittades av den sent anlända förstasträckslöparen i Jukolakavlen. Fast när startskottet väl nalkades (23.00) var vi alla uppe och på plats vid fållan. Och efter – ska vi säga – sparsamma uppmaningar från speakern till löparna att inte röra kartorna och inte lyssna till ”annan signal” gick skottet av, och vi fick äntligen se de s.k. Jukola-bulls i rusning.

Efter en ljus öppning med bra radioplaceringar gjorde tyvärr en ”insulinvägg” sitt inträde och Göran fick dra ned på farten och istället prioritera fullföljning av loppet (men hade detta tilltrots lagets näst bästa sträckplacering). Övriga löpare (Andreas, Martin, Malte, Gert, Pesho, Mattias) sprang sig igenom natten och morgonen (och förmiddagen) med gott mod och landade på en väl godkänd 321:a plats efter ett fint slutplock av sistasträckslöparen Mattias. Kavlen var dock inte helt problemfri utan hade inslag av både solöverdosering (typiskt Finlands väder) för Andreas, brickproblem (typiskt emit) för Martin, för kort återhämtningsperiod (typiskt ”sprang 2 timmar igår”) för Gert och knäproblem (typiskt Pesho) för Pesho. Sura miner uteblev dock i detta muntra sällskap.

Natten och morgonen för icke-löpare var en blandning av sömn, sömnlöshet, trac-trac och konfrontation med lokalbefolkningen. Kanske klämdes det även in ett och annat besök i glasskiosken och karkit piste (karkit = motsats till fullkornsgröt; piste = hang around place).

Vädret var inte vad det hade varit, utan hade övergått till moln och skurar, så vi begav oss snart iväg från TC – väl nöjda med vår tillfälliga emigrering. Hyrbilarna packades och vi lämnade Mikkeli. Direkt till flygplatsen blev det dock inte då en orienteringsskärm, synlig från bilvägen, fodrade ett stopp i Lahti. En tävlingskarta inköptes (-4 euroa) och så dök vi in i de finska urskogarna, där pengar växer på blåbärsris (+5 euroa för sällskapi) och fågelvägen är enda sanna vägen. Det blev ett mycket slipat lopp, där Hanna stod för stämplingen och Pesho stod för den enda bommen (2 meter för långt till vänster).

Nästa hållpunkt: flygplasten. Problemfritt tänkte vi – bara att trampa plattan i mattan. Men så var icke fallet, ty vi vårt hast hade förbisett den ökända ”finska paradoxen”: du skall icke lämna igen en finsk hyrbil utan fulltank och du skall icke tillåtas tanka bensin i finland. Tillslut lyckades vi turligt nog hitta ett kryphål i denna regel som vi plågsamt kunde åla oss igenom.

På flygplatsen intogs mat av olika slag med varierande utslag. Betalningsmetoden skiftade från kort till encentare – springnota var på bordet men uteblev slutligen. En ospännande flygtur utan vare sig turbulens eller bortkommet baggage följdes sedan av en trött tågresa med nattstopp i Malmö. Hemma på den lokala tågstationen splittrades slutligen sällskapet och vi tog våra skilda vägar. Det regnade inte längre i hemlandet – det hade varit en lyckad flykt.

 

/Sanna

 

Fler bilder finns HÄR. /Malte

Uppdaterad: 08 JUN 2016 02:40 Skribent: Anna Olsson /Malte Lennerstedt

20170130_sponsorer

Sankt Hans eXtrem

Postadress:
Lunds OK - Orientering
Box 2119
22002 Lund

Kontakt:
Tel: 046201639, 046143989
E-post: This is a mailto link

Se all info